Hästar jag haft: Kolumbas "Linus"

Foto: Jenny Sulkakoski

Kolumbas, eller Linus som han kallas till vardags var min första egna häst. Jag köpte honom från Seinäjoki i slutet på april 2015. Han är troligtvis född 2009 och kom till Finland via Estland i november 2013. Eftersom hans första pass försvunnit någonstans på vägen till Finland har jag inga uppgifter på vad han har för stam eller ras, men han lär ska vara en hannoveranarkorsning.

Det här är en speciell "liten" farbror till häst. Ca 165 cm hög och häst modell kraftigare. Lite tveksam till det här med nya människor till att börja med. När han lärt känna någon är han istället en riktig famnhäst, glad och social och vill vara med där det händer!

Vår tid tillsammans blev kanske inte som man tänkte.. Det här med att köpa första egna hästen är inte så enkelt som man tror och hon som visade Linus för oss var verkligen inte ärlig. Jag var ärlig och berättade vad jag skulle ha för häst, men det var en hel del saker som hon tyckte att hon inte behövde berätta. Det kom fram sådär småningom sen i efterhand. Vad är det med oseriösa hästmänniskor igentligen.. Man vet ju åtminstone en person som det inte ska köpas några fler hästar ifrån!

I början gick det helt okej, spännande med allt ansvar och så med egen häst. Vi lärde känna varandra lite försiktigt men Linus var ganska blyg och inte så social i början. Rädd om huvudet, ville inte riktigt vara med, sur att borsta, ville inte stå still när man skulle rida, sprättig när man suttit upp osv. Till först tänkte jag att han är väl lite osäker med nytt folk och nytt ställe, vi ger honom lite tid så blir det nog bra. Men när det gått sisådär 1,5 månad och det inte blev bättre utan snarare tvärtom så beslöt jag mej för att ta kontakt med Sari. Vi hade redan tidigare sagt att om jag behöver tips och hjälp så är det bara att säga till. Det här visade sig vara det smartaste jag kunde ha gjort och blev en riktig ögonöppnare!

Sari lyssnade på vad jag berättade och provade att rida Linus en liten stund. Det tog inte länge innan hon sa "har du kollat hans rygg, det känns som han har ont i den". Inte det roligaste att få höra när man inte haft hästen nån lång stund. Sari förklarade hur hon brukar jobba med sina hästar och vi började på att jobba med Linus ganska direkt. Vi började helt om från början. Han var inte riktigt med på noterna att börja med, hans attityd till allt nytt var "nej tack - jag vill inte", men så småningom när han förstod att det börjar kännas bättre så svängde det!

I en månad så la vi ridningen helt åt sidan och jobbade med honom endast från marken, så att hans rygg fick vila. Jag visste inte riktigt vad jag sysslade med där i början, men jag hade Sari att förklara och själv tog jag reda på mer och läste in mej litegrann. Väldigt intressant. Efter en månad gick vi vidare. Linus skulle stå still vid pallen vid uppsittning och stå snällt still tills ryttaren var klar, och sen lugnt gå vidare. Det här funkade inte när vi började, men med lite träning så löste det sig och vi kunde börja rida. Först hitta balans, takt och lagom tempo i skritt och sen trav. Låter enkelt men inget man får till sådär bara, det behövdes ganska lång tid innan Linus hittade det. Han hade inte heller några muskler att prata om i överlinjen och de skulle också byggas upp. Det finns inga "quickfixar"
till en hållbar häst!

Vi kämpade på duktigt under sommaren och hösten, ibland gick det bättre och ibland sämre. Fick bekräftat från Hippos att han haft fel papper med sig från Estland (suck), men det ordnade upp sig. Hade ut veterinären för att kolla hans tänder och göra en åldersuppskattning. Det visade sig att han då var 6 år, inte 8 år som de sa när vi provred och inte 7 år som det stod i det pass han hade med sig från Estland.

Strax innan jul kom det ett ordentligt bakslag då Linus blev riktigt besvärlig för mej i ridningen. Till viss del kan man väl skylla på överskottsenergi och såhär i efterhand hade nog tecknen funnits där redan innan. För att göra en lång historia kort så slutade det med att Linus stegrade sig ordentligt flera gånger under en träning med Sari och då fick jag nog. För det första blev jag rädd och för det andra så har jag inte den kunskapen som behövs för att kunna hantera något sånt i ridningen.

Tog en rejäl funderare med i princip alla, vad gör jag nu? Beslöt mej ganska snabbt för att flytta Linus till Stall NH i Kållby och ha Sari & David att rida till honom så vi får bukt med hans ovana. Han flyttade strax efter nyår och fick gå i hagen med sitt eget lilla pojkgäng med två andra valacker. Linus trivdes som fisken i vattnet och ridningen började fungera ganska fort igen. I mitten på februari beslöt jag mej ändå för att sälja Linus och hitta en häst som passar mej bättre istället.

Under våren fortsatte vi att träna, Linus blev bara finare och finare hela tiden. Han blev också betydligt mer harmonisk och mysig i sättet. I början var det inte så stort intresse, sen började folk höra av sig och vara intresserade av att köpa. Men ingen ville komma och provrida! Ett par spekulanter kom, Linus åkte iväg på prov men kom tillbaka efter ett dygn. Fattar inte vad de människorna tänkte.

En vecka senare ungefär, i mitten av maj dök ett trevligt par upp som ville provrida. De tyckte genast om Linus och hade inte provridit nån lång stund innan de sa att den här hästen vill de ha! Sagt och gjort, en och en halv vecka senare var affären klar och Linus flyttade till Jalasjärvi.

Så vitt jag vet går det bra för dem och Linus tycks trivas i sitt nya hem. Trots att han inte var rätt häst för mej så har jag lärt mej massor och önskar dem all lycka till i framtiden. Åtminstone var det ett mycket intressant projekt och vi hjälpte iallafall en häst till ett bättre liv, så vad är nu sämre än det.. :)

Lägg till bildtext